Diskriminering av arbetssökande

Specialistkompetens inom arbetsrätt

Circle

01

Förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare

Circle

02

Internationell erfarenhet

Circle

03

SkROLLa nedåt

Diskrimineringslagen ger ett omfattande skydd mot diskriminering på arbetsplatser. Detta gäller inte bara anställda utan även arbetssökande. Det får inte förekomma diskriminering under något av momenten i ett anställningsförfarande – från hanteringen av ansökningshandlingarna, via intervjuer fram tills att tjänsten tillsatts.

En arbetsgivare får värdera alla arbetssökande efter yrkeserfarenhet, utbildning och personlig lämplighet. Däremot får ingen skillnad göras baserat på kön, identitet, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller ålder.

1. Diskriminering enligt diskrimineringslagen

Diskrimineringslagen 2008:567 finns till för att förhindra diskriminering. Syftet är att ge alla lika rättigheter och möjligheter. Lagen definierar 7 olika former av diskriminering:

  • Kön: Det ska inte spela någon roll om arbetssökanden är kvinna eller man. Personer som bytt kön omfattas också.
  • Könsöverskridande identitet: En kvinna ska kunna klä sig som en man och vice versa. 
  • Sexuell läggning: Ingen diskriminering får ske på grund av att någon är homosexuell, bisexuell eller heterosexuell.
  • Etnisk tillhörighet: Hudfärg, nationalitet eller etnisk tillhörighet ska inte spela någon roll för chanserna att få jobb.
  • Funktionsnedsättning: Fysiska eller psykiska handikapp – medfödda eller sådana som uppstått under livet. Även förståndshandikappade omfattas av diskrimineringslagen.
  • Ålder: Hur gammal arbetssökanden är ska vara ovidkommande.
  • Religion eller annan trosuppfattning: Ingen diskriminering får ske på grund av religiösa åskådningar. Trosuppfattning innefattar sådana övertygelser som har sin grund i eller samband med en religiös åskådning.

Inom arbetslivet gäller lagen för följande kategorier (2. kap. 1 §):

  • Arbetstagare
  • Arbetssökande
  • Praktik
  • Inhyrd arbetskraft

Diskrimineringslagen är tvingande. Det innebär att den kan ogiltigförklara anställningsavtal som ingåtts på bekostnad av att någon diskriminerats.

2. Skillnad mellan offentlig och privat sektor

Det är viss skillnad mellan offentlig och privat sektor gällande den arbetssökandes rätt till rättvis behandling. Inom offentlig sektor måste arbetsgivaren fatta ett beslut på sakliga grunder. Hit hör bland annat skicklighet och förtjänst. Ifall den som söker arbete inte är nöjd med utfallet kan hen överklaga beslutet och få rätt till en tjänst.

Inom den privata sektorn är det istället fri anställningsrätt som råder. Det innebär att arbetsgivaren alltid har rätt att själv avgöra vem som ska anställas. Den som söker jobb kan inte åberopa någon lag för att få förfarandet omprövat. Rekryteringsförfarandet kan inte överklagas. Däremot kan den som blivit diskriminerad få rätt till skadestånd (se nedan).

3. Rätt att få se meriterna

Diskrimineringslagen ger arbetssökanden som inte fått jobbet eller ens kallats till intervju rätt att få se på vilka grunder anställningen eller urvalet till intervjun gjordes. Arbetsgivaren är skyldig att lämna ut en skriftlig uppgift om vilken yrkeserfarenhet, utbildning och eventuella andra meriter som den som fick jobbet eller som fick komma på anställningsintervju har.

Ifall arbetsgivaren vägrar att lämna ut uppgifterna kan det vara ett tecken på att diskriminering skett. Om fallet skulle hamna i domstol kan det då vara till arbetsgivarens nackdel.

En arbetssökande kan även ta hjälp av Diskrimineringsombudsmannen (DO) och den vägen försöka få ut uppgifterna om meriterna från arbetsgivaren. Ifall arbetsgivaren fortfarande vägrar att lämna ut uppgifterna kan DO utdöma vite. Däremot kan det inte bli fråga om skadestånd till den arbetssökande på grund av att arbetsgivaren inte velat lämna ut meriterna.

4. Skadestånd

Enligt diskrimineringslagen finns två typer av skadestånd som en arbetsgivare kan tvingas betala till en person som blivit diskriminerad. Skadestånd kan bli aktuellt oavsett om det handlar om offentlig eller privat anställning.

Först och främst finns det en diskrimineringsersättning. Det är en slags kränkningsersättning som arbetsgivaren kan tvingas betala om fallet avgörs i domstol. Syftet är inte bara att ge plåster på såren för den som diskriminerats utan även att avskräcka andra arbetsgivare. Därför är ersättningen ganska hög. Det finns exempelvis ett fall från AD där en person fick 75 000 kronor efter att inte ha kallats till anställningsintervju.

Den andra typen av ersättning enligt diskrimineringslagen är en ekonomiskt skadestånd för ekonomisk förlust som uppstått på grund av diskrimineringen. När det gäller anställningsförfarande kan det emellertid inte bli tal om ekonomiskt skadestånd eftersom man utgår från att den som söker arbete har kunnat fortsätta på sitt gamla jobb, alternativt ha sökt ett annat nytt jobb.

Kostnadsfri bedömning av ditt ärende

Referenser

Rive Juridiska Byrå AB

4.6sssss

Omdömen från Google